by

Lösenordsskyddad:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
by

9 dagar utan mobil

Japp. Nu har jag varit utan mobiltelefon i nio dagar. Jag höll på att bli galen efter 40 minuter. Men det gick över.

Jag trodde helt fel om vad som skulle bli svårt. Hur det skulle försvåra mitt liv. Jag menar, det finns väldigt många saker jag inte vet och jag hatar att inte veta så jag brukar googla allt jag undrar inom fem minuter, så att jag slipper vara ovetande. Jag är rätt ovan vid att faktiskt logga in på min mail och kolla min facebook vid datorn. Det brukar ju alltid dyka upp i mobilen om någon skrivit något.
Jag bloggar via mobilen. Jag har min (enda) fungerande väckarklocka i mobilen. Jag har min kalender i mobilen. Jag påminner mig själv om saker genom att skriva upp dem i mobilen. Jag läser nyheter i mobilen, läser böcker i mobilen, lyssnar på ljudböcker genom mobilen, lyssnar på musik via mobilen. Får jag slut på saker att göra när jag sitter på bussen så spelar jag Candy Crush på mobilen också. Och wordfeud och words in a pic och solitaire och quizkampen…

Jag har inte saknat så mycket. Allra mest har jag saknat att kunna ringa, messa och bli uppringd och få meddelanden. Jag har drivit Peter galen genom att fråga honom efter hans mobil hela tiden, bett honom kolla om någon ringt eller messat. Jag har förresten halv slagit ihjäl honom också, genom att använda hans mobil som väckarklockan och råkat välta ner en sänglampa i hans ansikte när han sov och jag försökte nå hans mobil.

Jag har insett hur beroende jag är av mobilen. Peter har varit spårlöst försvunnen två gånger den senaste veckan. För att han är så van vid att kunna messa eller ringa, så han skriver inte ens någon lapp när han går hemifrån medan jag är på jobbet, vilket leder till att jag kommer hem och inte har någon aning om vart han tagit vägen. I tisdags satt jag fem minuter och frågade Ronja vart Peter var, för han pratar alltid med Ronja när han är ensam hemma och hon måste alltså ha vetat vart han var. Ronja gav inget bra svar, men han kom hem efter någon timme. Från något möte han hade glömt att han skulle på.

Jag använder mobilt bankid så jag kunde inte ens betala en räkning i tid. Jag har jlt (kollektivtrafik) i mobilen så jag håller inte koll på när bussarna ska gå. Jag har skolmatsedeln som app så jag fick chansa varje dag på ifall det kunde tänkas vara någon lunch värd att  äta.

Men mest har jag saknat att kommunicera. Det är kanske inte så passande att ha sönder sin mobil när någon är sjuk, någon är på andra sidan Atlanten och någon har en väldigt stor mage. Inte vidare passande när man själv ska resa bort en helg. Inte vidare passande alls faktiskt.

…

Och om någon undrar så går det fortfarande inte att nå mig. Man måste fortfarande ringa Peter eller skriva på facebook. Det kommer vara så många dagar till. För telenor är komplicerade och förvirrande och mobilen har inte ens lämnats in för reparation än.

…

Och jag är för övrigt förkyld och börjar ångra att jag tjatade på Peter om att knäppa jackan när det var tio minus, medan jag själv gick utan mössa hela helgen.
Ronja är i alla fall glad och nöjd.

by

Konsten att få narkotika

Den här veckan har jag fått ännu ett bevis på hur det egentligen står till med svensk sjukvård. Kanhända är det här en engångsföreteelse, kanhända är det något som är vanligt och har pågått i flera år. Jag tror inte att någon vet vilket.

Zopiklon är ett narkotikaklassat läkemedel. Det är närbesläktat och fungerar på samma vis som benzodiazepiner. Zopiklon skrivs främst ut till patienter med sömnproblem, eftersom man kort sagt blir knockad av dem. De är starkt beroendeframkallande, både fysiskt och psykiskt.

Är det svårt att få tag på narkotikaklassade läkemedel? Finns det någon särskild kontroll så att patienter inte får flera preparat utskrivna från flera olika läkare? Kontrolleras det att patienterna förstår riskerna? Att de inte säljer vidare tabletterna? Nej, nej, nej, nej. Det kanske ska finnas system som förhindrar, men i praktiken: nej. Man kan till och med få det utskrivet utan att träffa läkare och utan att ha bett om det.

Om man läser på lite om Zopiklon, såväl i fass och som på mer eller mindre pålitliga webbsidor, så får man intrycket av att det inte direkt är något förstahandsval. En av de första sakerna som står i bipacksedeln (som för övrigt är ungefär en kvadratmeter stor, den digitala versionen är tio sidor) är att ”före behandling ska 1. orsaken till sömnstörningarna klargöras och 2. bakomliggande sjukdomar behandlas.”
Det står förresten också att ”Din läkare kommer att övervaka dig noga under behandlingen.”

Så vad var det som hände? En person i min närhet, X, har sömnproblem. X har varje kväll, under en längre period, tagit ett annat läkemedel för insomning varje kväll. Det preparatet är så milt att det gränsar till naturläkemedel snarare än narkotika.
På senare tid har dessa tabletter fungerat sämre, så X vände sig till sin samtalskontakt på vårdmottagningen hen tillhör. Kontaktpersonen har ingen medicinsk utbildning, utan arbetar med habilitering. Att få en läkartid på mottagningen tar 4-6 månader, oavsett vad ärendet gäller. Så har det varit i flera år, på grund av underbemanning. Kan man inte vänta i fyra månader, så får man åka till akuten och sätta sig.
Lösningen på problemet är att de få läkare som finns tvingas behandla patienter de aldrig träffat. Intyg skrivs och recept förnyas. Oftast träffar patienten en medicinskt ansvarig sköterska. Det är en relativt bra lösning, sköterskorna på mottagningen har specialkompetens och kan mycket om preparanten som skrivs ut.

Nu träffade X ingen läkare och ingen sköterska. X berättade för sin samtalskontakt att sömntabletterna slutat fungera, vilket ledde till att kontaktpersonen pratade med sina kollegor på mottagningen. Vilka sköterskor eller läkare som var inblandade vet inte X, men de har tillgång till X journaler så någon kontrollerade säkert att hen inte hade beroendeproblematik eller tog andra läkemedel som påverkade sömnen. De gjorde garanterat allt de kunde för att rätt patient skulle få rätt medicin, det vill säga allt utom att träffa patienten. Det skulle som sagt ha tagit några månader.

Resultatet? X fick Zopiklon utskrivet. En liten kur, med bara tio tabletter, för att testa. Informationen om det nya receptet fick X från sin samtalskontakt. När hen skulle hämta ut tabletterna på apoteket så fick X höra att tabletterna absolut inte skulle tas varje natt, för de var beroendeframkallade. Hur hen skulle ta dem istället, framgick inte.

Om en läkare träffade X, diskuterade hans sömnsvårigheter och samtidigt frågade vilka andra problem X hade, så kan jag till 90% säkerhet säga att den läkaren aldrig skulle skriva ut Zopiklon. Om läkaren skrev ut något liknande, så skulle det vara med extremt tydliga instruktioner om hur de skulle tas och vilka av X andra läkemedel som X inte fick ta samtidigt. X har en rätt lång läkemedelslista.

Nu har X läst hela bipacksedeln och försökt ta reda på hur det är meningen att hen ska göra. Jag har också läst den, men inte blivit ett dugg klokare. Snarare mer skeptisk. Zopiklon kan användas på många olika sätt, man ska följa läkarens rekommendationer. Vilket vore enklare om man hade träffat en läkare och fått rekommendationer. Det kan röra sig om tio tabletter att ta vid behov, nätter när det är helt omöjligt att somna. Eller så är det en tiodagarskur, som går ut på att snabbt komma tillrätta med sömnproblemet. Så används läkemedelet ibland, vilket apotekspersonalen inte verkade känna till. I bipacksedeln läste förresten X också att man inte ska ta Iäkemedlet om man hade några av de tiotalet sjukdomar eller nedsättningar som listades. X misstänks ”bara” ha en av dem. Ännu längre var listan över andra läkemedel, eller andra sjukdomstillstånd, som kan påverka effekten av Zopiklon. X har flera läkemedel från den listan.

Det här inlägget är inte riktat mot läkare och annan personal inom vården. Jag tror inte att någon vill att det ska vara såhär, jag tror inte att någon läkare tycker att det här är en bra lösning. Kritiken ska istället riktas till politiker som fortsätter besluta om nedskärningar i vården, trots att de var fjärde år lovar det motsatta. Alla politiker håller säkert med om att det absolut inte får gå till så här – men vem gör något åt det?

by

Lyckopiller

Jag har förstått att det fortfarande kallas så av vissa. jag googlade på det, fick faktiskt fler relevanta träffar när jag använde sökordet ”lyckopiller” än när jag använde ”antidepressiva läkemedel”. Särskilt verkar kvällstidningar och livsstilsmagasin tycka om att skriva lyckopiller istället.

Ren fakta (fast förenklad): Antidepressiva läkemedel kan inte göra dig lycklig. Det är inte kemiskt möjligt. Den vanligaste sorten, SSRI, kan öka hur mycket serotonin som hjärnan får tillgång till. Serotonin används av kroppen för att informera hjärnan om vilka omständigheter som råder. Är man hungrig? Befinner man sig i krissituation? Är det natt? Känns allting bra? Depression innebär ofta att kroppen säger till hjärnan att läget inte alls är bra. En av effekterna är att hjärnan då beordrar alla kroppens system att gå ner i sparläge. Energin kan behövas till annat, som att möta hot eller överleva svält, så hjärnan tycker inte att det är värt att slösa något på oviktigheter som att gå utanför dörren, att prata, att koncentrera sig eller att tänka positivt. Antidepressiva läkemedel kan alltså hjälpa kroppen att berätta för hjärnan att det inte alls är kris utan att allt är lugnt.

Idag blev jag tvungen att sätta mig ner på golvet för att kunna ta på mig mina skor och gå till jobbet. Min balans svek mig, så det gick inte att böja sig fram och samtidigt lyfta foten och placera den i skon. Jag blev inte ett dugg förvånad eller rädd, jag är nöjd så länge lite yrsel är det värsta jag får stå ut med. Igår var jag förresten vaken ungefär åtta timmar. På hela dygnet. Det innebär sexton timmars sömn. Just nu är jag så trött och halvborta att jag faktiskt fick ta fram miniräknaren för att komma fram till att 24-8=16.
 Jag minns inte att jag blev väckt fler gånger igår. Sambon blev hungrig och väckte mig för att fråga vilken av två maträtter som jag kände för. Tydligen svarade jag att jag skulle fundera på det i fem minuter, medan jag vaknade till ordentligt. Tydligen gick det två timmar till efter det, innan jag vaknade riktigt och gick upp. Detta var runt sju på kvällen.

Såhär är det minst två gånger per år. Lyckopiller kallas de alltså, de där små vita sakerna som får vardagen att fungera hjälpligt. Jag höjer dosen varje höst, sänker den varje vår. För tredje året i rad har en läkare dessutom föreslagit att jag ska testa något nytt preparat, som är bättre än de gamla. Jag läste bipacksedeln, det var ingenting ovanligt med på listorna.
”Vanlig biverkning: Sömnsvårigheter. Var noga med att ta [tablettens namn] på morgonen” Den ska alltså vara uppiggande. Första dygnet efter läkarbesöket sov jag 16 timmar…

Att få höra att det jag äter är lyckopiller känns mest som ett hån. Ärligt talat. Den som vill bli lycklig kan få en karta av mig, testa en vecka och se hur glad man blir. Bli inte rädd om du upplever något av följande, det är helt normalt.

Du blir:
1. Suicidal. Alltså självmordsbenägen. De första veckorna kommer din kropp att vara helt förvirrad eftersom du mixtrar med kemisk balans, det är fullt möjligt att signalen till hjärnan blir att allting är fullständigt katastrofalt meningslöst.
2. Uttorkad. Det kliar i ögonen, irriterar i näsan. Det börjar ila i tänderna och du upptäcker att hårt bröd är jättesvårt att äta. Detta beror på att salivproduktionen har minskat så markant att maten faktiskt inte ”smälter” i munnen.
3. Potatisen smakar annorlunda. Allt smakar konstigt faktiskt. Dina sinnen påverkas, så det är inte konstigt att smaken förändras.
4. Snurrig. Yrsel, förvirring, förvrängda intryck, domningar i fötter och ben. Det är helt normalt. Innan du sätter dig i en bil, tänk på att du själv är ansvarig för att bedöma din körförmåga. Hamnar du i diket för att du hade tappat känseln i foten, då är det självförvållat.
5. Pigg. Ibland på ett positivt vis. Du kan orka precis hur mycket som helst. Dags att storstäda, springa en mil eller varför inte köra filmaraton och stanna uppe två dygn? Ibland kanske inte fullt så positivt, eftersom din kropp egentligen inte klarar att springa en mil eller vara uppe två dygn.
6. Trött. Det är inte alltid som pigg och trött motsäger varandra. Hjärnan kan gå på högvarv medan kroppen helt saknar energi. Eller tvärtom.
7. Glömsk. Vart la du nycklarna? Vart är mobilen? Vad var det du skulle komma ihåg, som någon sa för bara två minuter sedan? Ditt korttidsminne påverkas allra mest, men räkna inte med att komma ihåg ditt eget telefonnummer heller.
8. Illamående. Normal reaktion från kroppen när något är fel. Det är samma orsak som när man spyr av alkohol. Kroppen misstänker att man fått i sig gift och vill göra sig av med det. Apropå alkohol förresten, du blir intolerant. Kan bli utslagen av ett halvt glas vin.
9. Öm. Ledvärk, frossa, känns som feber, huvudet dunkar, öronen susar och nacken känns stel.
10. Orolig i magen. Kroppen kan som sagt tro att du fått i dig gift. Eller så blir tarmarna bara på dåligt humör för att du är uttorkad. Eller så ändrar den kemiska sammansättningen på allting, magsyran ändrar pH-värde och allt blir knasigt.

Vem vill ha en karta SSRI av mig? Jag vet att det är fullständigt olagligt att ge bort sina mediciner, men jag vågar ta risken för jag tror inte att någon tackar ja. Det krävs bara sunt förnuft för att tacka nej till tio dåliga saker och noll bra.

Det där var förresten bara tio i topp, de vanligaste och enklast beskrivna biverkningarna.
Just nu har jag ont i näsbenet. Det är inte så konstigt alls, när jag får spänningshuvudvärk så brukar det känns som om hjärnan trycks ihop av skallbenet. Nacken, käkarna och näsbenet gör ont, hela kraniet påverkas. Men det är lugnt, jag är van. Jag har klarat av halva skoldagen redan, andra halvan kommer bli värre om värken övergår i migrän.
Om jag faller ihop i krampanfall de närmaste dagarna så är inte heller det något att oroa sig för. Det är en mindre vanlig biverkning. Alltså, det kan ju vara något att oroa sig för eftersom jag kan skada mig om jag trillar, men just det här att jag får kramp behöver man inte bry sig om. Hjärtklappning, högt blodtryck och gulsot kan också förekomma.

Det här inlägget är inte menat som någon kritik mot antidepressiva läkemedel. Inte alls. SSRI räddar liv. Jag skulle inte orka med att jobba, kanske inte ens att gå utanför dörren, om jag inte hade medicin. Jag protesterar inte när läkaren vill prova ett nytt preparat, trots att jag vet hur biverkningarna brukar bli. Alternativet är att höja dosen på det gamla preparatet. Av erfarenhet vet både jag och läkaren att jag blir avskärmad av högre doser. Likgiltig. Känner mig som jag befinner mig i en bubbla. Ingenting, varken bra eller dåligt, berör mig. Jag bara är.
Det är ungefär så nära lycka man kan komma av antidepressiva läkemedel. Likgiltighet.

by

Inga löften, bara mål

Vilka nyårslöften kan man egentligen ge? Vad är rimligt?
Jag har försökt några gånger förr, men även om de är seriöst tänkta från början så blir det inte särskilt mycket av det.

Varför kan man inte satsa på mål istället? Det ska jag göra. Löften är det ju meningen att man ska hålla och misslyckas man efter en månad så skiter man i det sen. Mål sätter man upp för att ha något att sikta på.

Åsas nyårsmål:
1. 2015-12-31 ska jag ha bättre dygnsrytm än 2014-12-31. Just nu minns jag inte när senast jag somnade innan midnatt, men jag är rätt säker på att 3-6 timmars sömn inför varje arbetsdag är både galet och ohållbart.
2. 2015-12-31 ska jag inte väga mer än 2014-12-31. Jag hatar att prata/skriva om vikt, så tänker inte utveckla det mer än att konstatera att jag inte behöver lägga på mig fler kilon.
3. 2015-12-31 ska jag ha kommit vidare i min utbildning. Det är rätt rimligt att anta att jag ska ha en examen inom biblioteks- och informationsvetenskap då, men målet är bara att ha analyserat det empiriska materialet.
4. 2015-12-31 ska jag tvätta oftare än 2014-12-31. Peter ska inte behöva gå runt med en grå och en randig strumpa. Särskilt inte som jag ansvarar för tvätten medan han tar hand om all disk och nästan all matlagning.

Fler mål kanske tillkommer…

by

Beroende (internet och sånt)

Man märker inte hur beroende man är av vissa saker förrän de är borta. Som telefoner. Och internet.

Man vet för övrigt också att det är en dålig start på dagen när man går upp ur sängen och trampar i en pöl som visar sig vara kattkiss. Japp, hon har lärt sig nu att man inte får kissa på sängen. Däremot kan man kissa på överkastet/duschdrapperiet som dagtid ligger på sängen. Att det nattetid ligger på golvet borde väl betyda att man kan kissa på golvet då?

Runt klockan elva idag kraschade några stora centrala servrar någonstans i jönköping. resultat: Alla skolor offline. Och alla centrala funktioner. Mail. Och säkert lite annat viktigt. Efter någon timme försökte jag mig faktiskt på att logga in på FreeLib (bibliotekssystemet, det är webbaserat) via min mobil. Tydligen var servern som freelib körs från också trasig.

Idag har jag skapat fem berg med böcker. Sådant där som skulle återlämnas men inte kunde registreras. Jag ser varken fram emot det eller mot att gå igenom min fyra sidor långa lista med lån som jag manuellt fått skriva upp.
Det ironiska är att vårt bibliotek är en fristående enhet. Alltså, vi delar inte våra böcker med andra skolor. Vi har inte tillgång till något som inte finns i vårt lilla skolbibliotek. Med andra ord finns det ingen logisk orsak till att hålla ordning på böckerna med hjälp av ett datasystem som finns på webben och lagras på en server någonstans i kommunen. Visst, det är praktiskt för mig att kunna gå in i freelib via mobilen när jag är på erikshjälpen (loppis) och finner mig själv framför en hylla med superbilliga barnböcker som jag är osäker på om vi har. Men det är typ enda gången.

Hur får man tag på någon för att informera om att han glömt/tappat sin mobil, när enda sättet att nå honom är… på hans mobil? Svar: Han får upptäcka själv att den saknas, få panik, leta, få mer panik, åka hem trots att han inte har tid, starta datorn och logga in på facebook.

Peter var på ett återbesök idag för att kontrollera att han kunde andas. Efter det skulle han på viktig APT/ÅH/IPS/sak. Att mobilen plötsligt var borta ingick inte i planen. Någon vänlig själ (eller Peters läkare) hittade mobilen, kollade upp senast ringda nummer på den (mitt) och försökte kontakta mig. Jag är inte så lätt att nå när man ringer från ett privat nummer och jag sitter med mobilen ljudlös i biblioteket. Den vänliga själen smsade mig därför och sa att mobilen var i säkert förvar. Vilket ju var jättebra. Synd bara att enda sättet för mig att lugna den vid det laget säkert extremt oroliga Peter, vore att typ gissa vart han befann sig och ta bussen dit. Jag skrev till honom på facebook, trots att jag visste att han kollar sin facebook via mobilen som han inte hade. Med lite tur kunde han ju befinna sig någonstans med trådlöst nätverk (som inte var en kommunal byggnad, där internet ju låg nere idag) och sin dator. Jag mailade även en person som jag visste att han skulle träffa på APT/ÅH/IPS/saken. Trots att den personen också jobbar inom kommunen och därför troligtvis inte hade internet.

En halvtimme senare såg jag att Peter skrivit till mig på facebook. För då hade han åkt hem, trots att läkarsaken och mötessaken båda var på andra sidan stan. Han hade tid att vara hemma ungefär 15 minuter. På den tiden fick jag sitta och chatta med honom på facebook via mobilen, i en matsal omgiven av skolbarn som inte får lov att ha mobil i skolan. Vi var båda så stressade att vi stavade fel hela tiden (min mobil är rätt bra på att gissa fel ord) och skrev allmänt obegripligt. Det tog typ tio minuter innan jag ens såg att jag fått meddelande på facebook, så vi hade ungefär fem minuter på oss att komma fram till att allt är lungt. Alla som har hört mig och Peter försöka resonera sakligt under stress, vet hur totalt kaotiskt allt låter (eftersom det är så det ser ut i våra huvuden).

Nu sitter jag och väntar på Peter. Jag kan inte mycket annat göra. Kan bara hoppas att han varit på möte, att allt gick bra, att han åkte tillbaka till läkarsaken efteråt och hämtade sin mobil (eller planerar att göra det imorgon bitti) och att han inte fått ett nervöst sammanbrott.